Att invänta mörkret är alltid en prövning. Midnattssolen förkunnar övningen menlös, och när vintern härskar skymtar bara ljusglimtarna förbi. Istället går jag ut för att betrakta en tillfälligheternas kamp, spelandes mot en ridå av dimma och snörök. Att invänta mörkret kan pågå hela natten.
Vindens planlösa ryck river i drivorna, biter i kinderna. Så varför är känslan av lugn så påtaglig?
Inte sällan tar jag den här vägen hem, ibland mitt i natten. Utan att se efter vad klockan är undrar jag vad som håller alla människor inne i husen: kölden eller timmen? Jag och platsen, sammanflätade av oberäknelighet, i stunden, i akvarellen.
Samtidigt pågår en oavbruten drabbning, så kraftfull att den tränger sig genom ett kilometertjockt bergstäcke och når mig. Tillåter sig inte vara oanad. Träffar mig konstant. Likt mitt försök att fånga ett Kiruna i förvandling, fångas jag av staden. Vem kan fånga det?
